Polisen i Sverige växer fram
Det svenska rättssystemet startade med medeltidens landskapslagar. Idag har vi en statligt styrd polis med 21 myndigheter, en för varje län. Polisen i Sverige har utvecklats och förändrats mycket genom åren.
Regler om lag och ordning har funnits i Sverige ända sedan medeltiden på 1300-1400-talet, då bland annat de så kallade landskapslagarna fanns. Den tidens domstolar, tingen, och kungens fogdar såg då till att medborgarna följde lagarna.
Polis och brandman i ett
På 1700-talet började ett slags polis organiseras i städerna. Deras uppdrag var att både ansvara för ordningshållning och brandbevakning. Den så kallade brandvakten var beväpnad med en brandvaktssax eller bygel, som i övre änden hade en ”sax” som kunde träs runt nacken på den som skulle tas om hand. Om brandvakten behövde förstärkning stötte han i gatstenen med en så kallad doppsko, som satt i änden på handtaget.
Sveriges första polismästare utses
1776 inrättades Kungliga poliskammaren i Stockholm och kung Gustav III utnämnde Henric v. Sivers, adlad Liljensparre, till Sveriges förste polismästare. Under den här tiden levde Carl Michael Bellman och han skaldade bland annat om den tidens sedlighetspoliser, separationsvakterna som kallades för ”paltarna”. Stadsvakterna hade också ett smeknamn. De kallades för ”korvarna” och deras uppgift var att hålla ordning på manliga fridsstörare.
Under första halvan av 1800-talet blev det vanligt med politiska demonstrationer. Någon polis fanns inte och vid oroligheter i Stockholm 1848 kallades militären in och flera personer dödades i sammandrabbningarna med dem.
Polisen blir en yrkesgrupp
Från 1850-talet började städer organisera en ordningspolis. Först ut var Stockholm, som mellan år 1850 och 1900 ökade antalet invånare från drygt 90 000 till 300 000. Då fanns Distriktspolisen med poliskonstaplar som arbetade i olika trakter eller vaktdistrikt. För första gången blev poliser en egen yrkesgrupp.
När industrialismen tog fart började folk över hela Sverige att flytta till städerna där det fanns jobb att få. De flesta städerna förändrade då sin polis och organiserade sig likt den i Stockholm. Polisverksamheten leddes av polismästare, stadsfiskal eller borgmästare.
Polisen på landet
På landsbygden var fjärdingsmannen polis. Namnet kom av att fjärdingsmannen ursprungligen ansvarade för varje fjärdedel i ett härad, som var ett begränsat område. Enligt 1850 års stadga bestämdes det att det skulle finnas en fjärdingsman i varje socken. Fjärdingsmannen arbetade som dagens närpolis, nära medborgarna. Han var insatt i de lokala förhållandena och var både polis och skatteindrivare.
Vid början av 1900-talet fanns det ungefär 2 800 fjärdingsmän i Sverige. Lönen varierade mellan 50 och 300 kronor per år. För att kunna försörja sig var fjärdingsmannen tvungen att ha ett yrke vid sidan om. Titeln fjärdingsman fanns kvar ända till 1954 då den ändrades till ”poliskonstapel”.
Andra titlar som ändrats genom åren är kronofogde och länsman som 1918 fick de nya titlarna landsfogde respektive landsfiskal.
Från kommunal till statlig polis
Anställningstrygghet var ett okänt begrepp vid sekelskiftet 1800-1900. 1903 bildades Svenska Polisförbundet och 1904 skrev riksdagsmannen Adolf Hedin en motion, ett förslag, om att hela landet skulle ha en gemensam polislag. 1925 införs en lag om polisväsendet i riket och den reglerar polispersonalens anställningsvillkor i hela landet. Vid den här tiden var polisväsendet styrt av kommunerna och Sverige var indelat i polisdistrikt.
En händelse 1931 i Ådalen i landskapet Ångermanland, förändrar polisens organisation. Fem arbetare skjuts till döds av militär i samband med en arbetskonflikt. För att förhindra att något liknande ska hända igen inrättas en statligt styrd polis, Statspolisen, i ett tjugotal städer. Statspolisens roll är att vara en förstärkning till den lokala polisen.
Kvinnor inom polisen
Fram till 1950-talet var polisyrket mansdominerat. 1957 antogs de första kvinnliga poliserna i Stockholm och i januari 1958 började de sin ordningspolistjänst. Kvinnorna hade samma arbetsuppgifter som de manliga poliserna men var utrustade med batong i stället för sabel. 1981 utnämndes den första kvinnliga polismästaren i Sverige: Karin Värmefjord.
År 2009 var andelen kvinnor bland Sveriges cirka 20 000 poliser 26 procent.
Polisen blir statlig i hela Sverige
Genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdagar beslutades det att polisen i hela Sverige skulle bli statligt styrd från år 1965. I samband med det minskades antalet polisdistrikt från över 500 till 119. Rikspolisstyrelsen skapas för att vara en samordnande myndighet för polisverksamheten. Sedan 1999 finns det 21 länspolismyndigheter som geografiskt motsvarar Sveriges 21 län.
Lär dig mer:
"Den hårt prövande tjänsten omöjliggjorde nästan allt hemliv. Dessutom måste man för att kunna försörja sig ta extraarbete. De flesta poliserna voro också vicevärdar eller hade någon annan typ av sysselsättning, t ex. flyttkarl."
Polisman berättar om hur det var att vara polis vid förra sekelskiftet. Ur "Polisminnen", Nordiska museet 1953.
Polis igår och idag
Förr var det bara män över 170 cm som fick arbeta som poliser. Idag är både kvinnor och män poliser och personliga egenskaper som att vara tolerant, harmonisk, servieceinriktad och stresstålig är minst lika viktiga som att ha en god fysik.
Man och över 170 cm – då kunde du bli polis
För 150 år sedan var det bara män över 170 cm som kunde arbeta som poliser. Idag ställer man inget längdkrav på den som vill bli polis, men den som söker måste ha en normal fysisk förmåga och vara minst 20 år. När polisen organiserades på 1850-talet var det personer med olika bakgrund som sökte sig till yrket, till exempel soldater, drängar och kuskar. För att kunna antas som extra poliskonstapel var kravet att man var ”af fullkomligt god frejd”, hade ”lugnt sinnelag”, kunde läsa och skriva och var minst 170 cm lång.
Första polisskolan startar
De blivande poliserna utbildades om gällande lagar av polisbefäl i så kallade läslag. En viktig del i utbildningen var lokalisering, vilket innebar att konstapeln skulle känna till viktiga gator och adresser för att kunna hjälpa allmänheten. Efter avslutad utbildning placerades konstapeln i ett vaktdistrikt. Den första polisskolan startade i Uppsala 1910. Idag finns polisutbildningen på tre platser i Sverige, dels på Polishögskolan i Solna och dels vid universiteten i Växjö och Umeå. Det går också att studera på distans. Läs mer på Polishöskolans webbplats.
Sveriges första kvinnliga poliser anställs
Fram till 1950-talet var polisyrket mansdominerat. 1957 antogs de första kvinnliga poliserna i Stockholm och i januari 1958 började de sin ordningspolistjänst. Kvinnorna hade samma arbetsuppgifter som de manliga poliserna men var utrustade med batong i stället för sabel. 1981 utnämndes den första kvinnliga polismästaren i Sverige: Karin Värmefjord.
2009 var andelen kvinnor bland Sveriges cirka 20 000 poliser 26 procent.
20 000 poliser
Idag finns det ca 20 000 poliser i Sverige. Inom polisorganisationen finns också anställda som inte är poliser och totalt har Polisen drygt 27 000 anställda. Polisens organisation består av Rikspolisstyrelsen, 21 polismyndigheter som motsvarar Sveriges län samt Statens Kriminaltekniska laboratorium.
Polisens utrustning
I Polisens utrustning ingår mycket. T ex polisradio, ficklampa, pistol, expanderbar batong och handbojor. I viss tjänst används skyddsväst. Men så har det inte alltid varit.
Att larma polisen utan telefon
Innan telefonen fanns var det besvärligt att larma polisen. Den som behövde en polis fick gå till en polisstation eller försöka få tag i en poliskonstapel på linjepatrullering. Konstapeln patrullerade enligt ett visst schema på förutbestämda gator, linjen. När man väl hittat en station eller en polis var det ofta för sent...
Fram till slutet av 1800-talet, då telefonnätet byggdes ut, var signalpipan polisens enda kommunikationsmedel. Signalpipan var en visselpipa, som man använda för att kommunicera och påkalla hjälp från kollega.
Från blinkande lampor och radiobilar till Rakel
I Stockholm infördes 1930 ett bevakningssystem med poliskiosker och gula signallampor placerade utmed linjen. När lamporna blinkade skulle konstapeln ringa upp polisstationen från kioskens telefon. Med samma telefon kunde också allmänheten larma polisen.
När radiobilarna sedan infördes på 1930-40-talen kunde polisen åka på larm dygnet runt över stora områden. I samband med att polisen blev statlig 1965 kom ett rikstäckande radiokommunikationssystem, System 70, som gjorde det möjligt att nå varje polisman på fältet. Systemet var analogt och lätt att avlyssna.
Idag använder polisen ett digitalt radiokommunikationssystem som heter Rakel. Med Rakel kan polisen kommunicera med bland annat ambulanssjukvården, kustbevakningen och tullen.
Polisens beväpning förr
Den uniformerade polisens huvudbeväpning har sedan 1800-talets mitt varit sabeln. I början lånades beväpningen från militären. Den traditionella polissabeln infördes på 1890-talet. Polisrytteriet hade fram till 1950-talet sabel av kavalleriets modell.
När polisen började använda motorfordon bestämdes det att förutom sabel och batong, skulle pistol användas vid radiobilarna och vid pikettjänst. Vid patrulleringstjänst som började efter klockan 18 skulle alltid pistol bäras. Beväpningen bars i ett sabelkoppel av svart läder.
Polisens förstatligande 1965 innebar att sabeln som hade använts i mer än 100 år ersattes av ”batong, handfängsel, pistol med snodd och hölster samt koppel”. Det svarta sabelkopplet byttes i samband med det ut till ett vitt koppel med reflexer.
Polisens beväpning idag
Den nuvarande polisuniformen är en arbetsuniform. Beväpningen bärs i ett bälte så att det ska vara lätt att komma åt. Huvudbeväpning är pistol Sig Sauer, OC-spray (pepparsprej), expanderbar batong och handbojor. I viss tjänst används också skyddsväst. Polisens insatsstyrkor, piketen och Nationella insatsstyrkan, har dessutom kulsprutepistol.
.
Uniformen då och nu
Polisen uniform har alltid varit blå, en färg som står för makt och rikedom. Men polisens uniform och utrustning har förändrats mycket under de senaste 150 åren.
Stadens polis
Polisreformerna under andra halvan av 1800-talet skapade en ny yrkesgrupp, poliskonstaplarna. Det var viktigt att ge poliskonstaplarna en egen identitet och det gjorde man genom att ge dem en enhetlig klädsel, uniformen.
Som ytterplagg användes den tvåradiga syrtuten med förgyllda knappar med stadsvapnet. Den v-ringade knäppningen i kombination med den mörkblå färgen på tyget signalerade myndighet och makt. Uniformen kunde se olika ut i olika städer.
Ofta var utseendet inspirerat av den militära uniformen eller tidens mode. Vid 1800-talets mitt användes käppi, en franskinspirerad huvudbonad, som vid seklets slut ersattes av den tyska pickelhuvan. (se bilden)
Landsbygdens polis
På landsbygden bar kronolänsmannen en tvåradig uniformskavaj av mörkblått kläde med förgyllda knappar med länets vapen. Som huvudbonad användes en mössa med guldgalon och förgyllt länsvapen.
Fjärdingsmannen arbetade nära medborgarna, lite som dagens närpoliser. Han bar oftast skärmmössa till civil klädsel. Det sägs att fjärdingsmannen ansågs vara en "vanlig medborgare" när han inte hade sin mössa på sig. Vid vissa tillfällen försökte personer därför få av honom mössan för att han skulle kunna betraktas som vanlig och någon som det var fritt fram att ge sig på...
Enhetlig uniform från 1926
Ett nytt beklädnadsreglemente 1925 skrev att polisen i polisdistrikten skulle ha enhetliga uniformer med skärmmössa och enradig vapenrock, men de skulle behålla sina lokala knappar. Det nuvarande mössmärket som polisen har består av lilla riksvapnet som togs fram till 1954 års uniform. Den sista uniformen i traditionellt snitt kom 1974.
Dagens polisuniform som infördes 2004 är en ren arbetsuniform som består av flamsäkra byxor, mörkblå pikétröja med axelklaffar och polisvapen på vänster sida. Till uniformen hör också en båtmössa med polisvapnet och ett bälte med den utrustning som polisen använder i sitt arbete som yttre befäl. I bältet finns plats för t ex polisradio, batong, ficklampa, handfängsel, pepparspray samt pistol av märket Sig Sauer.
Skyddsutrustning och specialutrustad insatsstyrka
Erfarenheterna under de första åren efter förstatligandet 1965 avslöjade stora brister i polisens utrustning. Rikspolisstyrelsen tog 1969 fram en komplett skyddsutrustning bestående av stålhjälm med visir och kroppsskyddsväst. Beväpningen var försvarets kulsprutepistol.
Utrustningen användes i samband med Norrmalmstorgsdramat och Västtyska ambassaddramat på 70-talet, men man konstaterade att den var tung och opraktisk. Erfarenheterna främst efter ambassaddramat 1975 visade att polisen hade behov av en specialutbildad och specialutrustad insatsstyrka.
1979 omorganiserades piketen för att kunna möta gisslansituationer och terroraktioner. Nationella insatsstyrkan, NI, bildades 1991 med huvuduppgift att bekämpa terroraktioner. Deras uniform består av overall, skyddsväst, hjälm, hörselskydd med headset, skyddsglasögon och ansiktshuva. Beväpningen är pistol Sig Sauer, kulsprutepistol MP5 och som förstärkningsvapen Heckler & Koch G36.
Lär dig mer:
Vad kan du om polisuniformen? Testa vår interaktiva klippdocka!